izica

Fredagen den 17juli strax före 11.00 dog en bit av mig själv .

Du skulle ha fyllt 12år i September. Älskade dammråtta.

Jag kom hem till mamma och pappa på torsdagkväll. Vi tog en liten
kvällspromenad.
"Men gu va han går illa, så här var det ju inte för 2v sen", sa jag till mamma.
"Ja det har blivit de sista dagarna"
Albin småsprang och skulle kissa precis överallt.
"Det är nåt som inte stämmer, verkar som det är sista rycket",  sa jag.

Vi gick in igen och la oss så småningom för natten. Klockan 01.30 kom
min fyrbenta vän in till mig och gnällde. Han gick på parkettgolvet som han
egentligen inte vågade gå på med rädsla för att halka. Jag klev upp och gick
med honom för att se vad han ville. Han gick och la sig igen. Jag satt på golvet
bredvid honom och strök honom över bringan.
Nåt är fel fel fel fel!!!!!, skrek det inom mig. Nu är det dags. Han blev lugn en stund.
Jag la mig igen men han kom tillbaka. Vi var tvungen att gå ut. Han kissade onormalt igen.

Klockan 03.00 var det dags igen.

Jag låg med kläderna på. Hela natten låg jag och lyssnade och hoppades att han skulle få
dö i sömnen. Det fick han inte göra. Tyvärr. Grät hela natten. Ängrar djupt att jag inte tog
madrassen och la mig på golvet med min hårboll.Jag visste ju vad som skulle ske.

Albin sov till 08.30 och vi tänkte hoppfullt att det kanske bara var tillfälligt.
Jag står ute i köket och ska precis ta fram kopplet för att ta ut honom när mamma ropar
förskräckt från vardagsrummet:
"Han kissar!!"
Jag rusar dit. Där ligger Albin på sidan och kisset bara rinner. det rinner och rinner ner på
mattan och ut på golvet. Han bara ligger där. När det runnit klart så kliver han upp,
kommer fram till mig och trycker huvudet mot mina ben och skäms.
"Det gör inget älskade vän" Kramar om honom.
Han vänder sig om, tittar på kisset, tittar på mig.
Kan bara upprepa det gör inget....... det gör inget........

Vi går ut, jag gråter och ringer min vän Sylvia för att få tag på telefonnummer till
veterinären. Hon kan inte höra vad jag säger men förstår vad det gäller.
Får nummer att ringa men telefontiden är över.
"Då far vi bara dit, jag kommer nu", säger min vän.

Vi går in igen och jag viskar.
"Detta är sista gången du behöver gå denna hemska trapp"

Sylvia kommer. Jag får nån jävla ...ja jag vet inte...får iallafall för mig att jag måste
duscha. Va fan då för? Hjärnan slog slint.

Vi går ner till bilen. När jag backar ut från p-platsen så att Sylvia kan stå där,
skäller och skriker Albin och är så jävla glad och vill absolut åka med.
Fan fan fan, om han bara visste var vi skulle så.....men han älskade att åka bil....

Vi var först tvungen att hämta pappa som var och tränade. Han måste ju få veta vad som
var på gång. Jobbigt. Sylvia fick köra oss. Eftersom vi var ett nödfall fick vi komma in
på en gång. Förklarar läget vad som hänt. Veterinären gör en undersökning.
När han känner och klämmer Albin på magen så skriker han.
"Det är nåt både fram och bak i buken samt prostatan, ryggen och höfterna"
Nu fick beslut fattas om vidare prover och röntgen skulle göras.
Jag hade kunnat betala miljoner!!!  För att få behålla honom, men en stor hund på nästan
12år och sjuk. Nä det fanns inget att välja på, men det var ju inte ett lättare beslut för det.

Jag höll i Albins huvud. Pussade och kramade honom. Han fick panik när veterinären
rakade benet på honom där sprutan skulle sättas. Krama mer. Pussa mer.
Stryka över nosen.Försöka lugna.
"Såja det går bra, pussgubben, det blir bäst så här"
Inte lätt när jag helst bara ville lägga mig på golvet och gråta hysteriskt.

Sprutan sattes, han blev lugn, blev slapp och drog sin sista suck.
I samma stund som Albins sista utandning kom så kom en suck av lättnad inom mig.
Jag blev alldeles lugn. Det var över, det som jag bävat för så länge.

Sorgen och saknaden efter min mysråtta är dock inte lättare för det.

Än.

---